Om bloggandet

Jag inleder min nya bana som bloggare med lite oförblommerat skryt. Jag är så jäkla avantgarde va! Jag hade en blogg innan det ens kallades blogg, mellan 1997-2000 nånting. Jag kallade den "En anarkists betraktelser" och den var... hrm... lite pretentiös kanske? Well, jag läste igenom den en gång i vuxen ålder, när jag hittade den på ett internetmuseum online. Den var skriven av en idealistisk gymnasist som gärna skrev "ty" istället för "för att" och som drömde romantiska drömmar om revolution. Men visst, jag hade väl några poänger då också. Eller så har jag aldrig haft det, fan vet.

Anarkismen förtjänar nog att avhandlas mer ingående i nåt kommande inlägg (jag är dock anarko-prokrastinist så förvänta er inga stordåd, ärade tre läsare med mamma inräknad), men ja, vad blev kvar av den? Var blev ni av, ljuva drömmar? En grundinställning till livet kanske, sedermera uppblandat med vuxen tråkpragmatism och en gnutta stofil stockkonservatism. Jag gjorde i alla fall en betraktelse runt -98 när jag föreställde mig själv som 35-åring som blivit sosse och hade en son som faktiskt hette det min son heter. Ett och ett halvt rätt av två möjliga kanske.

Min bättre hälft suckar lite luttrat när jag ivrig som ett barn snackar om min framtida karriär i bloggosfären. Hon frågar vad jag vill med bloggen, och det är ju faktiskt en jäkligt bra fråga som jag är tacksam över att ha fått. Först och främst är det roligt att skriva ner sina tankar, så jag vid ytterligare en checkpoint 30 år fram i tiden kan skrocka åt vilket jäkla pretto jag var. Om nån annan tycker att det är underhållande eller rent av berikande att ta del av sammelsuriet så håll till godo!

Jag började med att stänga av kommentarsfunktionen och skrev en extremt raljant FAQ där jag på förhand snäste av alla troll jag tänkte skulle flockas på kommentarsfältet, ditledda av en bot som tutar red alert när nån har uttryckt ordet "rasifiering" eller liknande. Djävulen på min ena axel skrockade förtjust och tänkte att "Nu ska språkfascisten klämma dit konkurrerande fascister genom att vällustigt anmärka på särskrivningar, utropstecken och överdrivet caps lock-användande!". Sen kom ängeln på min andra axel (nej, det var faktiskt min blivande fru som har ett gott inflytande på mig) och sade nåt med andemeningen att vi har faktiskt alla ett ansvar över vilken ton vi väljer att sätta. "Kill them with kindness", "When they go low, we go high", och så vidare. Och det är ju faktiskt rätt väg att gå.

Så med det svamlandet avklarat är det dags att avrunda detta första inlägg. Jag ber om ursäkt på förhand för mina framtida misslyckanden i att hålla en snäll nivå när den raljanta lilla punkaren vill titta fram och provocera. Påminn mig då gärna med ett litet "What would Magdalena Ribbing do?" så skärper jag mig, världsapromiss!

Over and out.