Om pappaledighet - sex argument till varför du som pappa gynnas av att ta ut hälften av föräldraförsäkringen

Jag är i skrivande skull föräldraledig. Innan jag fick barn så tog jag ingen större notis om frågan uttag av föräldraförsäkring. Jag och min fru in spe delade på föräldradagarna i princip rakt av utan någon inbördes diskussion, och jag gick i någon slags naiv villfarelse om att "det är väl så folk gör nuförtiden och bra är väl det". Väl ute på fältet, på babysim, barnrytmik och barnvagnspromenader har jag insett att så är det inte alls. Jag har i många sammanhang varit den enda pappan.

I samtal med folk har både min bättre hälft och jag märkt att det finns en diskurs som fortfarande idag, 2017, utgår från att mamman kommer ta ut mer föräldraledighet. "Du börjar väl jobba efter jul?" tillfrågas min käresta som började jobba i september. Och motsvarande fast tvärtom antar folk när de frågar mig att "Du blir borta en termin eller?". Och jag får ett och annat höjt ögonbryn när jag så avspänt jag kan berättar att jag ska vara hemma hela läsåret.

Jag tror att lösningen på allt detta heter individuell föräldraförsäkring. Men vi är inte där än, och därför vill jag rikta mig till alla pappor och blivande pappor som lever i heterosexuella parförhållanden. Här är mina bästa argument för att dela lika på föräldraförsäkringen:



• Du får grym koll! Du förstår oftast vad ditt barn behöver. Du har koll på hur ditt barn gillar att leka, du har koll på mat- och sovvanor, du har koll på ungens klädstorlek. Du slipper känslan av att vara "second in command", en tämligen valhänt figur som blir delegerad uppgifter som det är underförstått att du egentligen inte gör lika bra men får utföra på nåder. I heterosexuella parförhållanden där kvinnan står för merparten av omsorg om barnen blir det ofta så. För dig är det inte en skön känsla att känna dig som en mindre vetande, inkompetent, och rentav barnslig person. Din partners känsla av att vara mer av din morsa än en jämlik partner gör inte heller direkt underverk för attraktionen.
  
  
• Ditt ekonomiska avbräck blir, åtminstone i procent, lika stort som din partners. Är det nåt som gynnar ert förhållande, så är det känslan av att det finns en jämvikt mellan er. Ni är likvärdiga livskamrater som delar såväl bördor som glädje. Ju mer din partner står i nån slags ekonomisk beroendeställning till dig, desto sämre kommer ert förhållande att fungera. Inget dödar en god relation så effektivt som känslan av makt-assymetri. Och om du tjänar mer än din partner, så kanske det i kronor och ören större ekonomiska avbräck som drabbar dig ändå är värt det, med tanke på ovanstående!
  
  
  
• Du lägger en god grund att bli en närvarande del i ditt barns liv, och det kommer både du och ditt barn må bra av. Motsatsen finns att ta del av i ett hjärtskärande avsnitt av Radiopsykologen, "Pappa på avstånd". En medelålders man ringer in och är förtvivlad, han har prioriterat karriär när barnen var små, och nu när hans barn är tonåringar är familjen en tajt gemenskap, men han är the odd one out. Samtalet tystnar vid matbordet när han försöker komma in.
  
  http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/774732?programid=3637
  
  
  
• Du får perspektiv på vad som är viktigt här i livet! Det må låta klyschigt, men det är sant. Att byta fokus från jobb och annat "viktigt" som hittills präglat ditt liv, och låta en annan liten person som du älskar mest av allt få spela huvudrollen, det är faktiskt rätt skönt.
  
  
  
• Du får hänga med i svängarna när en liten människa växer och utvecklas. Inne i pappabubblan blir till synes små skeenden plötsligt stora och betydelsefulla, och barns utveckling är verkligen grymt fascinerande! För att inte tala om känslan att få vara med och i grunden påverka en ny människa. "Jag ska lära honom allt jag kan"! (Nåja, det går nog ganska fort...)
  
  
  
• Du breddar din horisont och du passar in i fler sammanhang. Du lär dig att inte bara vara socialt gångbar på en arbetsplats, kanske med mestadels manliga arbetskamrater. Du kan sätta dig ner med ett gäng småbarnsmorsor och faktiskt vara en del av gemenskapen, för du fattar lingon (det såg konstigt ut i skrift, jag syftar inte på bär!) och you know the drill! Och ju fler sociala sammanhang du känner dig bekväm i desto rikare kommer ditt liv kännas, eller hur?

Nu måste jag sluta skriva och väcka sonen från hans förmiddagslur och fixa lunch. Sen ska vi ut och promenera och leka och förhoppningsvis få den härliga vårsolens glans att avspeglas på våra vinterbleka nunor. Så vi avslutar med lite slagord. Pappa, kräv din rätt! Kampen fortsätter!

Om barnkläder

Det är sensommar och vi befinner oss på en större lekplats, syskonbarnen behöver leka av sig och det är en skön paus på vår promenad. Vår son är ännu bara åtta månader och inte riktigt i fas att delta i lekarna än (med undantag för att bli gungad), så det ger mig tid att observera de andra barnen på lekplatsen ordentligt.

Jag ser en massa små flickor iklädda huvudsakligen rosa och lila i olika inbjudande mönster. De leker och ibland går det vilt till, men de tycks visa hänsyn gentemot de andra barnen. De ser gulliga ut och man skulle vilja be dem att berätta vad de leker med. Jag ser en massa små pojkar, vars kläder präglas av mörkblått, grått och militärgrönt, mönstrat med superhjältar och diverse fordon. Håret är sprayat i "busiga" frisyrer a´la Freddie Ljungberg. Även här går det vilt till, men något gör att jag inte känner impulsen att vilja be dem berätta något för mig. Jag får impulsen att ge dem en hurring och säga åt dem att bete sig.

Plötsligt ser jag en liten pojke, kanske tre-fyra år gammal. Han ser så snäll och gullig ut. Klädd i vinröd och orange plysch leker han runt, och visst går det vilt till. Han är ju tre-fyra år gammal så det är klart att det går vilt till. Men jag vill inte ge honom en kortfattad tillrättavisning. Jag vill krama honom och be honom berätta nån rolig historia.

Denna lilla vardagliga observation fick mig att tänka till. När jag och min bättre hälft väntade barn, och ännu inte visste vilket kön det skulle bli, snackade vi om att "det där med färg på kläderna är ju ändå bara ett ytligt attribut", att det ju egentligen inte spelar nån roll alls. Vi hade båda för ett antal år sen läst Stephan Mendel-Enks utmärkta skrift "Med uppenbar känsla för stil", som handlar om manlighet och homosociala normer. I den refereras till en undersökning som hävdar att vuxna tilltalar flickor med ungefär hundra gånger fler ord än pojkar, och detta redan från spädbarns- och förskoleålder (med reservation för felaktiga siffror, som sagt länge sen jag läste boken. Men you get the point.) Så vi var helt eniga om att huvudsaken är om vi får en pojke, är att kommunicera ordentligt med honom redan från scratch. Vad vi klär honom i är väl lite skitsamma, eller?

Det jag insåg när jag nu såg den lilla pojken med mjukare framtoning än de andra på lekplatsen, det var hur kläder visst spelar roll. Kanske inte primärt för hur barnet uppfattar sig självt, (Vilket barn under tio år har koll på det där med olika stilars konnotation och vilka signaler man skickar ut? Jag hade det i alla fall inte som barn!), men sekundärt ifråga om hur jag och andra i vuxenvärlden uppfattar barnet och omedvetet väljer att interagera med det. Jag insåg att jag, reflektioner kring kommunikation och likabehandling till trots, instinktivt fick olika impulser beroende på barnens kläder. Jag och min bättre hälft konstaterade att vi vill att andra vuxna ska tycka att vår son är en fin liten kille, som man känner impulsen att vilja prata med och krama istället för att dela ut kortfattade order till. Det gäller alla vuxna han kommer möta i umgängeskretsen, på lekplatser, i förskola och skola, och där kommer vi inte länge till ha särskilt mycket direktkontroll.

Nu är vår son 15 månader gammal. Vi har gjort den tråkiga upptäckten att från ungefär ett års ålder har de flesta större butikskedjor inte längre barnkläder, utan flick- och pojkkläder. Vi vill inte klä honom i rosa och volanger, för det skulle i ärlighetens namn kännas ganska utklätt (plus det lilla faktumet att varken jag eller hans mamma tycker att sånt är särskilt snyggt). Men vi vill ändå hitta roliga, fina och färgglada mönster, som just signalerar att detta är en rolig, fin och färgstark liten kille. Ska man hitta sånt får man gå till Mini-Rodini och punga ut ohemula priser för kläder som kommer växas ur på några månader. Det tycks som att det där med att underlätta för en pojke att uppmuntras till att meddela sig i något mer avancerat än treordsmeningar, det är en klassfråga.

Oftast när ämnet barnkläder avhandlas, så problematiseras rosa flickkläder. Kanske med viss rätt. Att flickkläder tydligen ofta är mindre i storlek och medger sämre rörelsefrihet är inget mindre än en skandal. Men jag avslutar ändå min text med en förhoppning om att vi framåt kommer ägna större tankemöda åt att problematisera pojkkläderna. Flickor tycks det ofta bli folk av ändå, gossebarn tyvärr not so much. Snälla ni som bestämmer på Åhléns och Kappahl, kan ni inte se om typ gula, röda, gröna och orange kläder faktiskt kunde sälja bra om ni åtminstone har dem i butik? Kanske har ni att vinna ett uppbåd fina små killar som berikar ert liv med en rolig reflektion om snödroppar istället för att slå er i skallen med en pinne!

Om bloggandet

Jag inleder min nya bana som bloggare med lite oförblommerat skryt. Jag är så jäkla avantgarde va! Jag hade en blogg innan det ens kallades blogg, mellan 1997-2000 nånting. Jag kallade den "En anarkists betraktelser" och den var... hrm... lite pretentiös kanske? Well, jag läste igenom den en gång i vuxen ålder, när jag hittade den på ett internetmuseum online. Den var skriven av en idealistisk gymnasist som gärna skrev "ty" istället för "för att" och som drömde romantiska drömmar om revolution. Men visst, jag hade väl några poänger då också. Eller så har jag aldrig haft det, fan vet.

Anarkismen förtjänar nog att avhandlas mer ingående i nåt kommande inlägg (jag är dock anarko-prokrastinist så förvänta er inga stordåd, ärade tre läsare med mamma inräknad), men ja, vad blev kvar av den? Var blev ni av, ljuva drömmar? En grundinställning till livet kanske, sedermera uppblandat med vuxen tråkpragmatism och en gnutta stofil stockkonservatism. Jag gjorde i alla fall en betraktelse runt -98 när jag föreställde mig själv som 35-åring som blivit sosse och hade en son som faktiskt hette det min son heter. Ett och ett halvt rätt av två möjliga kanske.

Min bättre hälft suckar lite luttrat när jag ivrig som ett barn snackar om min framtida karriär i bloggosfären. Hon frågar vad jag vill med bloggen, och det är ju faktiskt en jäkligt bra fråga som jag är tacksam över att ha fått. Först och främst är det roligt att skriva ner sina tankar, så jag vid ytterligare en checkpoint 30 år fram i tiden kan skrocka åt vilket jäkla pretto jag var. Om nån annan tycker att det är underhållande eller rent av berikande att ta del av sammelsuriet så håll till godo!

Jag började med att stänga av kommentarsfunktionen och skrev en extremt raljant FAQ där jag på förhand snäste av alla troll jag tänkte skulle flockas på kommentarsfältet, ditledda av en bot som tutar red alert när nån har uttryckt ordet "rasifiering" eller liknande. Djävulen på min ena axel skrockade förtjust och tänkte att "Nu ska språkfascisten klämma dit konkurrerande fascister genom att vällustigt anmärka på särskrivningar, utropstecken och överdrivet caps lock-användande!". Sen kom ängeln på min andra axel (nej, det var faktiskt min blivande fru som har ett gott inflytande på mig) och sade nåt med andemeningen att vi har faktiskt alla ett ansvar över vilken ton vi väljer att sätta. "Kill them with kindness", "When they go low, we go high", och så vidare. Och det är ju faktiskt rätt väg att gå.

Så med det svamlandet avklarat är det dags att avrunda detta första inlägg. Jag ber om ursäkt på förhand för mina framtida misslyckanden i att hålla en snäll nivå när den raljanta lilla punkaren vill titta fram och provocera. Påminn mig då gärna med ett litet "What would Magdalena Ribbing do?" så skärper jag mig, världsapromiss!

Over and out.