Jag har älskat punk sen 13-årsåldern. Som liten odräglig skitunge som älskade att provocera och som hatade påtvingad "normalitet", föll jag som en fura första jag fick höra KSMB och Ebba Grön. När punken kom till Sverige på 1970-talet, kom den som ett svärande, skrikande och spottande svar på den tidens irritationsmoment. En kollektivistisk skötsamhetskultur rådde, kanske som en följd av socialdemokratins trygga folkhemsbygge. Samhället tedde sig välordnat, väluppfostrat och... ja, jävligt tråkigt. Foträtt och själsdödande. Ett etablissemang bestående av korrekta politiker och lärare som fick dåndimpen av ungdomar som drack mellanöl och moonade. Punkarna föraktade etablissemanget och Svensson, och en individualistisk och rebellisk gest mot fårflocksmentaliteten var helt enkelt att leva djävulen. Så långt allt gott!
Så, låt oss rulla fram bandet 40 år och göra en liten jämförande samhällsspaning.
Svenssons fårflocksmentalitet finns kvar i allra högsta grad, men har bytt skepnad. Den svenska tigern i fårakläder är inte längre en prudentlig dam eller välkammad herre med portfölj, som rättar in sig i ledet, kammar över sitt glesnande hår, och handlar på Konsum av solidaritetsskäl. Det nya fåret är en superindividualist, kring vars vältränade lekamen jorden snurrar. Fåret har blivit en zombie, som är fullkomligt renons på förståelse för att hen rör sig i något som förr brukade kallas för det offentliga rummet. Att långsamt gå i mitten av en trottoar, försjunken i sin lilla skärm och med musik i öronen ses inte som ouppfostrat, det är det nya normala. Att slänga godispapper på golvet i skolkorridoren är inget som höjs på ögonbrynen åt (det är ju ändå nån med nåt utländskt namn du inte kan uttala som kommer och plockar upp det efter dig, medan du kollar andras perfekta liv på Instagram). Att utan att fråga ta sig rätten att fota eller filma någon annan, för att sen publicera det till allmän beskådan, well what´s the problem?
För att inte tala om etablissemanget. Det ska fan att vara en underdog och provokatör, när etablissemanget består av typer som Donald Trump och Hanif Bali. Hade det inte varit för att de företrädde storkapitalet hade de fan nästan varit punk.
Så, i en värld av irriterande superindividualister och makthavare som beter sig barnsligare än en 13-årig punk-wannabe ens kan drömma om, vad återstår som motståndshandling? Hövlighet.
Att undvika att ha sin smartphone framme när man går på gatan, av hänsyn till sin omgivning. Att städa upp efter sig själv. Att ta ansvar för att hålla en trevlig ton, mitt i bruset från twittertroll och Flashback-rasister. Att hålla 30 km/tim när så påbjuds, och inte drömma om att sms:a eller flippra med Spotify medan man kör. Att inte sitta med sin mobil som en ficklampa när man går på bio, av hänsyn till sina medbesökare som betalt pengar för att avnjuta en film. Att sakligt och korrekt påminna hundägaren som underlåtit att plocka upp efter sin jycke om att göra det. Att kolla med personalen om det är ok att komma in med en stor barnvagn på deras restaurang. Att ge tusan i att lyssna på musik utan hörlurar på offentliga färdmedel.
Magdalena Ribbing i salig åminnelse och Kapten Stofil är de förebilder som varje sann rebell bör tillerkänna sig anno 2018. Hövlighet är det nya punk!
