Det är sensommar och vi befinner oss på en större lekplats,
syskonbarnen behöver leka av sig och det är en skön paus på vår
promenad. Vår son är ännu bara åtta månader och inte riktigt i
fas att delta i lekarna än (med undantag för att bli gungad), så
det ger mig tid att observera de andra barnen på lekplatsen
ordentligt.
Jag ser en massa små flickor iklädda huvudsakligen rosa och lila
i olika inbjudande mönster. De leker och ibland går det vilt till,
men de tycks visa hänsyn gentemot de andra barnen. De ser gulliga ut
och man skulle vilja be dem att berätta vad de leker med. Jag ser en
massa små pojkar, vars kläder präglas av mörkblått, grått och
militärgrönt, mönstrat med superhjältar och diverse fordon. Håret
är sprayat i "busiga" frisyrer a´la Freddie Ljungberg.
Även här går det vilt till, men något gör att jag inte känner
impulsen att vilja be dem berätta något för mig. Jag får impulsen
att ge dem en hurring och säga åt dem att bete sig.
Plötsligt
ser jag en liten pojke, kanske tre-fyra år gammal. Han ser så snäll
och gullig ut. Klädd i vinröd och orange plysch leker han runt, och
visst går det vilt till. Han är ju tre-fyra år gammal så det är
klart att det går vilt till. Men jag vill inte ge honom en
kortfattad tillrättavisning. Jag vill krama honom och be honom
berätta nån rolig historia.
Denna lilla vardagliga
observation fick mig att tänka till. När jag och min bättre hälft
väntade barn, och ännu inte visste vilket kön det skulle bli,
snackade vi om att "det där med färg på kläderna är ju ändå
bara ett ytligt attribut", att det ju egentligen inte spelar nån
roll alls. Vi hade båda för ett antal år sen läst Stephan
Mendel-Enks utmärkta skrift "Med uppenbar känsla för stil",
som handlar om manlighet och homosociala normer. I den refereras till
en undersökning som hävdar att vuxna tilltalar flickor med ungefär
hundra gånger fler ord än pojkar, och detta redan från spädbarns-
och förskoleålder (med reservation för felaktiga
siffror, som sagt länge sen jag läste boken. Men you get the
point.) Så vi var helt eniga
om att huvudsaken är om vi får en pojke, är att kommunicera
ordentligt med honom redan från scratch. Vad
vi klär honom i är väl lite skitsamma, eller?
Det
jag insåg när jag nu såg den lilla pojken med mjukare framtoning
än de andra på lekplatsen, det var hur kläder visst spelar roll.
Kanske inte primärt för hur barnet uppfattar sig självt, (Vilket
barn under tio år har koll på det där med olika stilars
konnotation och vilka signaler man skickar ut? Jag hade det i alla
fall inte som barn!), men sekundärt ifråga om hur jag och andra i
vuxenvärlden uppfattar barnet och omedvetet väljer att interagera
med det. Jag insåg att jag, reflektioner kring kommunikation och
likabehandling till trots, instinktivt
fick
olika impulser beroende på barnens
kläder. Jag och min bättre
hälft konstaterade att vi vill att andra vuxna ska tycka att vår
son är en fin liten kille, som man känner impulsen att vilja prata
med och krama istället för
att dela
ut kortfattade
order till.
Det gäller alla vuxna han
kommer möta i umgängeskretsen, på lekplatser, i förskola och
skola, och där kommer vi inte länge till ha särskilt mycket
direktkontroll.
Nu
är vår son 15 månader gammal. Vi har gjort den tråkiga upptäckten
att från ungefär ett års ålder har de flesta större butikskedjor
inte längre barnkläder, utan flick- och pojkkläder.
Vi vill inte klä honom i rosa och volanger, för det skulle i
ärlighetens namn kännas ganska utklätt (plus det lilla faktumet
att varken jag eller hans mamma tycker att sånt är särskilt
snyggt). Men vi vill ändå hitta roliga, fina och färgglada
mönster, som just signalerar att detta är en rolig, fin och
färgstark liten kille. Ska
man hitta sånt får man gå till Mini-Rodini och punga ut ohemula
priser för kläder som kommer växas ur på några månader. Det
tycks som att det där med att underlätta för en pojke att
uppmuntras till att meddela sig i något mer avancerat än
treordsmeningar, det är en klassfråga.
Oftast när ämnet barnkläder
avhandlas, så problematiseras rosa flickkläder. Kanske med viss
rätt. Att flickkläder tydligen ofta är mindre i storlek och medger
sämre rörelsefrihet är inget mindre än en skandal. Men jag
avslutar ändå min
text med en förhoppning om att
vi framåt kommer ägna större tankemöda åt att problematisera
pojkkläderna. Flickor tycks det ofta bli folk av ändå, gossebarn
tyvärr not so much. Snälla
ni som bestämmer på Åhléns
och Kappahl, kan ni inte se om typ gula, röda, gröna och orange
kläder faktiskt kunde sälja
bra om ni åtminstone
har dem i butik?
Kanske har ni att vinna ett uppbåd fina små killar som berikar ert
liv med en rolig reflektion
om snödroppar istället för
att slå er i skallen med en pinne!
Min spontana reaktion är att felet verkar sitta hos åskådaren, snarare än färgen på kläderna hos barnet;
SvaraRadera1, färg har inte kön
2, var de så att barnen könsidentifierade sig för ersättning personligen, eller antog ni kön (oavsett grund)?
Ja självklart sitter det i betraktarens ögon, det är ju precis det jag försöker uttrycka med min text. Så för att besvara dina frågor:
Radera1. Färger i sig är ju neutrala, det är vad vi kodar in socialt i dem som spelar roll.
2. Nej jag vet inte om det fanns nån förälder på lekplatsen som klätt sin flicka i militärmönstrade bilar-tröjor och klippt Freddie Ljungberg-frissa på henne. Det hela var en vardagsreflektion och inte en studie. Så jag tar mig friheten att utgå från att det mestadels var pojkar jag observerade.
Det jag undrar är var du vill komma med att felet sitter hos åskådaren? Jag tänker att vi verkar ha samma utgångspunkt men jag undrar om vi drar samma slutsats.