14 mars 2017

Om barnkläder

Det är sensommar och vi befinner oss på en större lekplats, syskonbarnen behöver leka av sig och det är en skön paus på vår promenad. Vår son är ännu bara åtta månader och inte riktigt i fas att delta i lekarna än (med undantag för att bli gungad), så det ger mig tid att observera de andra barnen på lekplatsen ordentligt.

Jag ser en massa små flickor iklädda huvudsakligen rosa och lila i olika inbjudande mönster. De leker och ibland går det vilt till, men de tycks visa hänsyn gentemot de andra barnen. De ser gulliga ut och man skulle vilja be dem att berätta vad de leker med. Jag ser en massa små pojkar, vars kläder präglas av mörkblått, grått och militärgrönt, mönstrat med superhjältar och diverse fordon. Håret är sprayat i "busiga" frisyrer a´la Freddie Ljungberg. Även här går det vilt till, men något gör att jag inte känner impulsen att vilja be dem berätta något för mig. Jag får impulsen att ge dem en hurring och säga åt dem att bete sig.

Plötsligt ser jag en liten pojke, kanske tre-fyra år gammal. Han ser så snäll och gullig ut. Klädd i vinröd och orange plysch leker han runt, och visst går det vilt till. Han är ju tre-fyra år gammal så det är klart att det går vilt till. Men jag vill inte ge honom en kortfattad tillrättavisning. Jag vill krama honom och be honom berätta nån rolig historia.

Denna lilla vardagliga observation fick mig att tänka till. När jag och min bättre hälft väntade barn, och ännu inte visste vilket kön det skulle bli, snackade vi om att "det där med färg på kläderna är ju ändå bara ett ytligt attribut", att det ju egentligen inte spelar nån roll alls. Vi hade båda för ett antal år sen läst Stephan Mendel-Enks utmärkta skrift "Med uppenbar känsla för stil", som handlar om manlighet och homosociala normer. I den refereras till en undersökning som hävdar att vuxna tilltalar flickor med ungefär hundra gånger fler ord än pojkar, och detta redan från spädbarns- och förskoleålder (med reservation för felaktiga siffror, som sagt länge sen jag läste boken. Men you get the point.) Så vi var helt eniga om att huvudsaken är om vi får en pojke, är att kommunicera ordentligt med honom redan från scratch. Vad vi klär honom i är väl lite skitsamma, eller?

Det jag insåg när jag nu såg den lilla pojken med mjukare framtoning än de andra på lekplatsen, det var hur kläder visst spelar roll. Kanske inte primärt för hur barnet uppfattar sig självt, (Vilket barn under tio år har koll på det där med olika stilars konnotation och vilka signaler man skickar ut? Jag hade det i alla fall inte som barn!), men sekundärt ifråga om hur jag och andra i vuxenvärlden uppfattar barnet och omedvetet väljer att interagera med det. Jag insåg att jag, reflektioner kring kommunikation och likabehandling till trots, instinktivt fick olika impulser beroende på barnens kläder. Jag och min bättre hälft konstaterade att vi vill att andra vuxna ska tycka att vår son är en fin liten kille, som man känner impulsen att vilja prata med och krama istället för att dela ut kortfattade order till. Det gäller alla vuxna han kommer möta i umgängeskretsen, på lekplatser, i förskola och skola, och där kommer vi inte länge till ha särskilt mycket direktkontroll.

Nu är vår son 15 månader gammal. Vi har gjort den tråkiga upptäckten att från ungefär ett års ålder har de flesta större butikskedjor inte längre barnkläder, utan flick- och pojkkläder. Vi vill inte klä honom i rosa och volanger, för det skulle i ärlighetens namn kännas ganska utklätt (plus det lilla faktumet att varken jag eller hans mamma tycker att sånt är särskilt snyggt). Men vi vill ändå hitta roliga, fina och färgglada mönster, som just signalerar att detta är en rolig, fin och färgstark liten kille. Ska man hitta sånt får man gå till Mini-Rodini och punga ut ohemula priser för kläder som kommer växas ur på några månader. Det tycks som att det där med att underlätta för en pojke att uppmuntras till att meddela sig i något mer avancerat än treordsmeningar, det är en klassfråga.

Oftast när ämnet barnkläder avhandlas, så problematiseras rosa flickkläder. Kanske med viss rätt. Att flickkläder tydligen ofta är mindre i storlek och medger sämre rörelsefrihet är inget mindre än en skandal. Men jag avslutar ändå min text med en förhoppning om att vi framåt kommer ägna större tankemöda åt att problematisera pojkkläderna. Flickor tycks det ofta bli folk av ändå, gossebarn tyvärr not so much. Snälla ni som bestämmer på Åhléns och Kappahl, kan ni inte se om typ gula, röda, gröna och orange kläder faktiskt kunde sälja bra om ni åtminstone har dem i butik? Kanske har ni att vinna ett uppbåd fina små killar som berikar ert liv med en rolig reflektion om snödroppar istället för att slå er i skallen med en pinne!

2 kommentarer :

  1. Min spontana reaktion är att felet verkar sitta hos åskådaren, snarare än färgen på kläderna hos barnet;

    1, färg har inte kön
    2, var de så att barnen könsidentifierade sig för ersättning personligen, eller antog ni kön (oavsett grund)?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja självklart sitter det i betraktarens ögon, det är ju precis det jag försöker uttrycka med min text. Så för att besvara dina frågor:

      1. Färger i sig är ju neutrala, det är vad vi kodar in socialt i dem som spelar roll.

      2. Nej jag vet inte om det fanns nån förälder på lekplatsen som klätt sin flicka i militärmönstrade bilar-tröjor och klippt Freddie Ljungberg-frissa på henne. Det hela var en vardagsreflektion och inte en studie. Så jag tar mig friheten att utgå från att det mestadels var pojkar jag observerade.

      Det jag undrar är var du vill komma med att felet sitter hos åskådaren? Jag tänker att vi verkar ha samma utgångspunkt men jag undrar om vi drar samma slutsats.

      Radera