Om en episk världsbilds jävelskap

Det tycks finnas två eviga sanningar som vi människor får dras med, när vi än råkar spendera våra dagar på vårt vackra klot. Den ena är att vi alltid lever i den yttersta av tider. Domedagen är nära förestående, järtecknen hopar sig och det har aldrig varit så jävligt som nu. Den andra är att det alltid var bättre förr. Det finns alltid fornstora dagar att nostalgiskt blicka tillbaka på, när alla var vänliga mot varandra och ingen behövde låsa dörren, och slagsmålen var renhåriga och krigen ärofulla. Redan Sokrates och Platon lär ha klagat på ohyfsen hos dagens ungdom.

Var vill jag komma med detta? Jo jag vill komma fram till en spaning som har grott i mitt huvud ett bra tag nu, och som har blivit kusligt aktuell i dagarna. Jag tycker mig skönja något gemensamt hos alla de som ställer till mest jävelskap för flest människor. De lever alla med en episk världsbild inpräntad i sina små ärthjärnor.

Låt oss granska våldsförhärligande miljöer och rörelser, idag och genom historien. Militanta jihadister, nazister, auktoritära kommunister, fotbollshuliganer, kriminella gäng, korsfarare, kungar och härförare. Vilka är deras gemensamma nämnare, förutom att en förkrossande majoritet är män? En total avsaknad av självdistans och humor.

Om man tittar på propagandamaterial från jihadisterna i IS och nazisterna i Nordiska Motståndsrörelsen, vad kommer vi att få ta del av? Män som gravallvarligt, iförda löjliga munderingar, exponerar sitt våldskapital i olika heroiska macho-poser, med pålagd bombastisk Sagan om Ringen-musik. Fotbollshuliganer som drömmer sig bort till ett ruffigt England på 70-talet och runkar till överdrifterna av sina hjältedåd på Flashback. Kim Il Sung som mot en gryende sol leder Folket mot en heroisk seger mot det diaboliska västerlandet. Ett gäng alkade, våldskåta hustrumisshandlare väljer lite avspänt och opretentiöst sådär att kalla sig för "Soldiers of Odin", tar på sig hjälteglorian och tror på fullaste allvar att de i en episk strid "försvarar våra svenska kvinnor", och kan inte själva se hur löjligt lika de är den hederskultur de säger sig vilja bekämpa. Alla tar de sig själva på blodigt allvar. Alla upprättar de en grandios självbild som skyddsmekanism, för om de tvingades reflektera över sig själva skulle de se sin egen ömkansvärda sårbarhet.

Jag kan i mitt stilla sinne undra hur ett liv utan humor och självdistans artar sig. Efter den där NMR-demonstrationen, när ni ska ta er en kopp kaffe eller en öl och hänga med varandra. Hur går snacket? Sträcker sig er jargong nånsin bortom stolpig dialog som låter som att den är hämtad ur en hjälteroman man läst hemma på pojkrummet? Tar den episka kampen för er tänkta herreras en liten paus så ni kan garva åt nåt kul citat nån råkat snappa upp från Seinfeld? Eller för den delen den aspirerande jihadisten som är så fruktansvärt kränkt för att nån medelmåttig, uppmärksamhetstörstande konstnär har ritat av din profet. Kom igen. Buhuuu, cry me a river. Om din profet är så jävla mäktig ska han väl tåla ett kass skämt? Men nejdå, du ska minsann visa hur jävla tuff du är som kan ha ihjäl random barn och turister. Synd att din gud inte tillåter dig att dra en handtralla när du tänker på de där 77 oskulderna som väntar på dig i ditt paradis. Och att det lär stinka fan med de där floderna av mjölk och honung som du tänkte svalka din köttigt manliga lekamen i.

Hörni alla grabbar därute som tar er själva på djupaste allvar. Kan ni inte fatta att resten av världen tycker att ni är skitlöjliga? Kan ni inte bara lämna tillbaka den där jävla emo-romantiken till 1800-talet där den hör hemma? Resten av mänskligheten är trötta på att behöva lida för att ni inte kan hålla ert testosteronstinna, patetiska sturm und drang i schack.

Jag avslutar dagens tirad med den enda episka hymn som någonsin behöver sjungas.